Paula Larsson:

Skriver avhandling om mobbning – ett så viktigt ämne

Som 4-åring kom Paula till Sverige 1973 efter att flytt med sin familj från Pinochets militärjunta i Chile. Efter gymnasiet, när hon var 18 år, flyttade hon tillbaka till Santiago och bodde där i åtta år. Nu har hon återvänt till Sverige och skriver på en avhandling om mobbning.

Paula Larsson

Paula Larsson (fotograf: Britt Mattsson)

– När man byter land hamnar man också i en ny kultur. Människosynen, och inte minst kvinnosynen, i Chile är så annorlunda än den jag växt upp med. Jag vill inte flytta tillbaka igen, säger doktoranden Paula Larsson som inom ett år räknar med att ha avslutat sin forskarutbildning med god tidsmarginal. Ämnet för avhandlingen är mobbning.

Från att första året under avhandlingsarbetet samtidigt ha arbetat full tid med undervisning vid Högskolan i Gävle, är hon nu det sista året helt befriad från undervisning.

– Jag tycker att det är jättekul att undervisa, men samtidigt är det skönt att kunna fokusera på det jag just håller på med och forskningsarbetet har varit väldigt intensivt men jätteroligt. Sedan går man ju ner en hel del i lön under den omständigheten förstås. Men det får gå, säger Paula Larsson när vi träffas på caféet i Studentcentrum.

Att ämnet blev just mobbning var nog mest en slump, menar hon. Efter ett antal år som lärare och sedermera masterstudent kom hon att intressera sig mer för fenomenet mobbning, något som hon alltså har fortsatt med som doktorand. Paula har i några år stått för den akademiska delen i vad som kommit att kallas för Gävlemodellen. Det är ett mycket framgångsrikt sätt att arbeta förebyggande mot mobbning och kränkningar, omtalat långt utanför kommunens gränser, som arbetats fram av henne, Brottsförebyggarna i Gävle (BIG) samt kommunens Barn & Ungdom.

– Tanken var att utgå från den regeringsrapport som bland andra professor Peter Gill vid Högskolan i Gävle fick i uppdrag att ta fram för några år sedan. Uppdraget från regeringen gick ut på att utreda vilka handlingsplaner mot mobbning som fungerar respektive inte fungerar. Rapporten visade bland annat att metoden med kamratstödjare, som väldigt många skolor använde sig av, ibland kunde ha förvärrande effekt på mobbningen.

En av rapportens slutsatser var att det inte finns en enda generell modell som fungerar överallt, utan att varje skola måste bygga sitt arbete utifrån sina egna förutsättningar. Det är kanske därför som Gävlemodellen har nått stor framgång. Den så kallade Gävlemodellen kan mer ses som en skiss för hur skolorna ska lägga upp arbetet med att motverka mobbning, snarare än som en modell för vad arbetet innehåller. Den omfattar från i år ett tjugotal av Gävles skolor. Uppföljande enkäter till eleverna visar till exempel att ingen elev på en av de allra stökigaste skolorna i Gävle känner sig utsatt för någon kränkning. Eller som en mellanstadieelev säger i en tidningsintervju nyligen: ”Man ser inte ens någon som röker”. När forskarutbildningen är spikad och klar hoppas Paula få medel till en större utvärdering av projektet för att ta reda på hur man har arbetat på de skolor som det gått så bra för.

Paulas väg fram till forskarutbildningen har inte varit rak. I gymnasiet läste hon barn och ungdom, tänkte arbeta på dagis och tyckte att det verkade roligt att jobba med barn.

– Men det var innan jag fick fem egna, skrattar hon.

Mycket är svårt att veta när man är femton. Efter gymnasiet åkte hon tillbaka till Chile i akt och mening att lära sig språket och lära känna sina rötter.

– När man kommer till ett annat land som barn med mamma, pappa och syskon tappar man en del av sina rötter. Vi hade inga kusiner, mor- eller farföräldrar. Familjen bestod bara av oss. Det var viktigt för mig att förstå varifrån jag kom för att kunna förstå mina föräldrar.

Men ännu var inte juntan borta och demonstrationerna mot den pågick för fullt.

– Jag var själv med och protesterade på Santiagos gator och fick uppleva både tårgas och vattenkanoner.

I Chile är skolan tolvårig och inga gymnasiestudier från Sverige får räknas. Därför fick hon gå om motsvarande gymnasiet och då det inte fanns olika linjer att välja bland läste hon som alla andra natur- och samhällsvetenskap.

Hon bildade familj och fick tre barn men insåg alltså att hon ville återvända till Sverige.

Varför hon till slut valde en forskarbana säger hon sig ha lite svårt att svara på. Men med viss eftertanke säger hon ändå:

– Jag tycker att det är roligt att ta reda på saker. Och med ett så här viktigt ämne känner jag också att jag verkligen kan göra någonting. Så kan man ju lägga till att jag är väldigt social och nu får jag tillfälle att träffa många människor.

Mobbning är ursprungligen ett begrepp inom zoologin och betecknar fenomenet där en flock djur sluter sig samman mot, eller tillsammans ger sig på, ett djur företrädesvis av en annan art som det antar försöker tränga sig in. Skator syns till exempel ofta i rollen som mobbare gentemot andra fåglar och inte sällan även katter. Begreppet härstammar från ordet mobb och inlemmades i det svenska språket av mångårige radio- och tv-doktorn Peter-Paul Heinemann 1969 i och med att apartheid började uppmärksammas. Han såg mobbning som det första steget mot apartheid.

– Mobbning, särskilt av barn, är något som verkligen berör. Det är ett globalt fenomen och det sorgliga är att det inte försvinner. Vi har det inte bara i skolorna, utan det förekommer även på arbetsplatser och på akademier, där man tycker att människor ska vara mer upplysta, men där är det inte bättre. Alla tycker att det är förskräckligt, ändå finns det.

Hon har själv inte varit utsatt för mobbning, däremot fick hon i en mindre svensk by förstå att mörkt hår och bruna ögon inte gjorde henne till riktig svensk.

Nu bor hon med man och barn mitt i Gävle och letar hus. Hon gläds åt att slippa det dagliga pendlandet, tid hon till exempel skulle kunna ägna åt måleri, men som hon säger sig utnyttja till att göra ingenting. Att skriva avhandling kräver sitt engagemang så akrylfärgerna har korkarna tillslutna och på staffliet står en sedan länge färdig tavla.

Paula Larsson ser fram emot sin disputation. Forskarexamen är inom räckhåll.

– Då blir jag äntligen myndig!

Paula vid sidan om


Titel:
doktorand och universitetsadjunkt i pedagogik.
Ålder:
44 år.
Bor: i lägenhet i centrala Gävle, men letar hus.
Familj: man och fem barn i åldrarna 23, 22, 18, 11 och 10. De två äldsta bor i Chile.

När jag inte forskar: tycker jag mycket om att måla i akryl, men har för närvarande ett långt uppehåll. Skulle gärna resa på safari i Tanzania och vidare till Zanzibar, men går på grund av doktorandstudierna på ekonomisk sparlåga. Säsongsvis ägnar jag mig gärna åt svampplockning.

Lyssnar på:
allt möjligt och gärna blandade spellistor i Spotify från årtiondena1970–2000, lika gärna Bee Gees som Carmina Burana, en klassisk kantat.

Boktips:
det är svårt att tipsa om populärvetenskaplig läsning om mobbning, men vill man bilda sig är antologin Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar [Skolverket 2013] samt Forskningsöversikt om trakasserier i arbetsliv och utbildning [Diskrimineringsombudsmannen, DO] bra. Båda belyser mobbning och dess motåtgärders eventuella framgång. Rapporterna finns gratis nedladdningsbara från respektive myndighets hemsida. Paula läser skönlitteratur enbart på sommaren och nu senast fångades hon av Inferno av Dan Brown, inte minst på grund av hans förmåga att väva samman historiska platser och fenomen med nutiden och hela tiden hålla läsaren i spänning.

Det visste du inte om mig:
Jag tycker om att laga mat och mina barn tycker att jag borde vara med i en matlagningstävling. Det innebär att jag lagar det mesta. Något annat vet jag inte, jag är nog ganska vanlig.

Text: Owe Wall

Publicerad av: Malin Almstedt Jansson Sidansvarig: Hasse Nordlöf Sidan uppdaterades: 2017-03-07
Högskolan i Gävle
www.hig.se
Box 801 76 GÄVLE
026-64 85 00 (växel)